Tjuvlyssnat.

Jodå, stora öron har man. Innan denna beramade konsert satt jag o M och svepte en bärs. Jag en äcklig lättprippsblå (hade bilen vid DS) M en god stark hof. Nåväl. Hamnade vid ett bord med människor som tydligen jobbat i diverse SIDA-projekt. Jag reagerade för en sak: det var väldigt mycket JAG i deras prat. Det framstod som om man själv var viktigare än de projekt man var satt att sköta och de människor man skulle hjälpa. Är det så man måste vara för att stå ut med ett sådant jobb ? Jag menar att man inte då sugs in i den många gånger stora misären och kan skärma sig samt inte bryta ihop. Men ändå undrar man när det sas att JAG var redo för detta uppdrag, men var JAG rätt person ? Det kanske bara är så att författaren av detta är avundsjuk för att han själv aldrig kommer att få spännande utlandsjobb ?